Nu är hon här!

Madde hade haft värkar hela söndagsnatten så vi var säkra på att det var dags. Vi gjorde oss i ordning för att åka in till förlossningen runt sju på morgonen. Men sen helt plötsligt avtog värkarna. Skit då. Vi hade redan gått över tiden med 12 dagar då och tyckte liksom att det började bli dags. Så måndagen gick åt till att gå på promenad och vila. Natten hade ju vart ganska intensiv.

Promenad

Kvällen kom och där med värkarna. Ja jag ska försöka skynda på det här. Värkar hela natten, men det här gången slutade de inte. Vi åkte in till förlossningen vid 10:30 på tisdagen.

Lustgas

Vi fick ordning på lustgasen.

Berg och dalbana

CTG-monitorn såg ut så här. Madde hade förskräckligt ont och jag kramade hennes bäcken som en galning för att lindra smärtorna.

Sköna avslappning

Sen äntligen kom narkosläkaren med epiduralbedövningen. Det var fantastiskt. Madde kunde börja slappna av ordentligt och vi kunde fokusera på vad som komma skall. Alltså man kan ju berätta hur mycket som helst om förlossningen. Det var hemskt, läskigt, smärtsamt, spännande, fantastiskt, roligt. Man kan nog inte täcka in alla känslor i ord. Klyscha men sant! Men så kommer det man har kämpat för.

10 minuter gammal

Helt plötsligt kommer den här saken. Jag måste inleda med att säga att det var helt fantastiskt. Alltså det spelar nog ingen roll egentligen hur det går till men när ett barn föds och man hör de första skriken så brister nog vilken känslokall mördare som helst. Det är fantastiskt. Det är verkligen något av det mest känslofulla som kan hända. Men man hade liksom av någon anledning intalat sig att man skulle känna igen den där lilla krabaten som kommer ut. Man är ju ganska van vid magen som har vuxit i nio månader och lärt känna den så man är så säker på att den lilla som kommer ut är någon man känner. Men nej. Du har ingen aning om vem det är. Det är ju en vitt främmande bebis. Det är vackert som fan men när det har lagt sig börjar andra tankar bubbla upp till ytan.

Pappa-blues

Man har hört talas om mamma-blues, eller tre-dagars-blues. Alltså alla hormoner som lämnar mamman kan påverka henne psykiskt och vissa kan få allvarliga psykoser av det. Riktigt läskigt. Vi var förberedda på att det kunde hända. Vi hade pratat om vad vi skulle göra om Madde kände sig nere. Men det hade aldrig funnits i mitt huvud hur jag skulle känna efteråt.

Jag blev livrädd och smått panikslagen dagen efter. Vem var det som låg och skrek? Kommer det aldrig vara bara jag och Madde längre. Det gjorde så ont och det kändes som jag hade förlorat Madde. Det är nån annan, helt främmande person som bara kommer och kräver en massa. Jag började tveka på allt. Om jag säger så här. Innan vi fick barn och dagarna innan förlossningen längtade jag verkligen efter vårt barn. Men så helt plötsligt visste jag inte alls om jag ville ha barn. Hon låg där och skrek och den enda anledningen till att man tog hand om henne var för att man inte kunde låta ett oskyldigt litet barn bara ligga där. Bara medmänsklighet men inget annat. Men det är ju inte så konstigt alls.

De flesta relationer i sitt liv bygger man ju på samtal eller liknande. Här kommer det en helt främmande person som man inte alls kan prata med och så ska man bara älska den från första sekunden. Och gissa om det kändes fel att känna såhär. Madde var verkligen toppen. Jag kunde berätta för henne och vi pratade om det och hur jag kände och hon bara lyssnade. Och lämnade mig inte. Vi hade fått ett barn men vi fick inte låta det skilja oss. För mig kändes det som en stor tegelvägg mellan mig och Madde. Det var nog det också att jag var helt oförberedd på det här. Att det kunde komma sådana här känslor. Och jag gick och undrade när jag skulle älska mitt barn.

Men vi bestämde oss för att vi skulle fixa det här. Att vi skulle vara vi, alla tre. Vi har nu varit hemma i några dagar. Den där tegelväggen som stod mellan mig och Madde den första dagen har liksom lösts upp och förvandlats till klister. En seg, trögflytande massa som snarare drar mig och Madde hårdare ihop. Som vägrar släppa oss. Det är våran dotter som är vårt murbruk intill oss.

Det är nånting som har smugit sig på mig.

Händer

Jag känner det i nacken tror jag.

Sover

Det har verkligen överrumplat mig.

Vaken

Kastat sig på mig och håller mig fast.

Hon heter Tove.

Kärlek

Jag är kär!