Låg värme är hemligheten

Omelett är inte helt enkelt att laga. Det kan ofta sluta som någon form av äggröra. Men allt handlar om värmen. Omelett ska tillagas på låg värme. Och ta tid på dig.

På låg värme, länge. 40 veckor på låg värme. Magen reglerar själv värmen hos barnet har jag hört. Jag har iaf upptäckt att Maddes mage ibland är kallare än övriga Madde. Man ska inte bada bastu heller när man är gravid läste vi i nån bok.

40 veckor är hur länge som helst. Ändå känns som det var igår, när jag kom hem från Stockholm och Madde sa, -Jo du jag tog ett graviditetstest förut… Jag visste precis vad hon menade. Allt som har hänt har bara flugit förbi. Det är lite skrämmande och kittlande på samma gång. Jag önskar ibland att jag kunde hålla tag i nuet och bara stanna där. Verkligen suga in allt som finns och liksom gå vidare när jag känner att jag är redo. Jag längtar efter vårt barn men jag vill inte bara hoppas dit heller. “Plötsligt är barnen gamla” säger alla föräldrar. Jag kommer nog inte va det minsta annorlunda vad gäller den saken. Då gäller det väl att få tiden att gå så långsamt som möjligt. Att ständigt variera sig och hitta på nya saker så att man kan skilja på alla delar i sitt liv. Om vi gör samma sak varje dag så måste det ju omöjligt att urskilja vad som hände när och allt flyter ihop till en enda period. Jag är lite rädd för tiden. Den är så oförlåtlig och definitiv. Men det gäller väl i så fall att mata tiden med så mycket som möjligt så den blir mätt. Och när man ser tillbaka på tiden som en lång orm så kan man läsa alla små kurvor och hålor på skinnet av den. Hoppas min orm blir fet som en anakonda och att den ligger och smälter maten länge länge.

A man called horse

För några år sedan såg jag en film med den titeln tillsamman med en kompis, Christian. Jag hade sett en humorstrip i tidningen Larson.
-“Horse, Is there a man called horse in here?” skrek en bartänder inne på en bar. Jag fattade inte den alls men en dag när jag var inne på en bensinmack så såg jag filmen i dvd-hyllan.   Jag vet fortfarande inte om jag fattar skämtet eller om jag gillade filmen. Jag var bara tvungen att se den. Det handlade om en soldat som började hänga med indianer. Väldigt mycket “Dansar med vargar” fast annorlunda. Han blev rätt bundis med dem har jag för mig och fick göra massa invigningsriter för att bli accepterad. Han blev upphängd i taket genom krokar i huden. Tydligen en omtalad scen som jag aldrig hört någon nämna. Men han blev iaf en del av indianfamiljen.

Det finns ju så många olika sätt att få in nya människor i sitt liv. Vänner kan man ju välja på många sätt. Man behöver ju inte hitta på massa prov för att folk ska bli accepterade. Eller vissa små prov tror jag att man gör för sig själv, testar nog människor och mäter dem på olika sätt. Och så väljer man de man gillar och fortsätter hänga med dem. Men vi kommer snart få en ny liten vän som vi inte alls har valt. Kan ju låta lite som att köpa grisen i säcken. Fast bäbisen i magen. Det är ju ett ganska stort prov bara att födas. Måste va helt förskräckligt att födas egentligen. Inte bekvämt på nått sätt. Och ut kommer en ny människa som vi ska umgås med, typ resten av våra liv.  Hoppas vi blir kompisar. Jag gillar kompisar.

Varje dag gör vi nått nytt som jag aldrig gjort förr. Man utforskar nya territorium. Vi har som jag skrev tidigare, skakat på barnvagnar.

Barnvagnar är nog det dyraste som finns i hela världen. Vi hittade en bra på internet som vi beställde istället. Det är ju så mycket man ska oroa sig för också. Klämrisk och dåliga bromsar och hjul och allt. Hoppas Bullen kommer gilla den iaf. Bullen är för övrigt arbetsnamnet. Vi vet ju inte om det blir en pojke eller flicka så Bullen passar bra tycker jag. A bun called buns!

en blogg är en blogg är en blogg

Ska man kalle en blogg något? Jag funderade på om man ska liksom lägga sig själv i nån sorts kategori och bara skriva om vissa saker. Men jag vill nog inte begränsa mig. Pappaperspektivet. Det har ju ganska bra gung i sig. Pappaperspektivet. Det skulle kunna va namnet på manliga varianten av Feministiskt Initiativ. Jag tror jag lämnar den idén direkt.

Jag och Madde ska iväg och skaka på en barnvagn. Ja vi läste nånstans att när man kollar på en barnvagn så ska man ruska ordentligt i den. Se så att den håller för alla underlag. Vi kommer se helt galna ut. När jag var liten och provade skor så sprang jag alltid runt i hela affären för att se om skorna “funkade”. Jag ska nog springa en vända med barnvagnen. Liksom verkligen gå lös på den. Skrika “JORDBÄVNING” och bara ruska. Då vet man ju iaf vad den går för.

Det var mitt fel.. och jag är sjukt stolt!

Den här bilden togs 25e Oktober 2010. Det var en måndag. Vi fick skrapa rutorna på mina föräldrars bil när vi skulle åka till sjukhuset tidigt på morgonen. Det var nått som levde i Maddes mage. Jag förstod inte alls vad som hände. Jag visste ju vad som hände men jag förstod det inte. Idag är vi i vecka 32. Det går fort.

Jag tänkte att..

jag skulle fortsätta ganska direkt med att slänga upp ett kortare inlägg. Om jag bara skriver om stora saker så känns det som inläggen måste bli bättre eller bräcka varandra på nått sätt. Så detta inlägg är enbart till för att jag ska kunna göra obetydliga inlägg. Småsaker man tänker på eller nån bild bara.

Nu sitter Madde i soffan och ser på “på spåret”. Hon kan en del av svaren. Jag blir imponerad ändå.

Jaha. Då var det dags!

Då sitter man här som så många andra före mig. Har jag alltså startat en blogg. Man kan ju verkligen fundera på om man är gammal när man ens funderar på det sättet. Alla unga, coola människor har väl en blogg. Detta kanske kan utvecklas till en vlogg och då är man väl riktigt het.

Jamen vad an detta då? Vad har fått mig att tänka i bloggtankar? Planen är väl att jag ska kunna få ur mig lite tankar nu när det faktiskt börjar hända stora grejer i mitt liv. Sjukt stora grejer faktiskt. Förmodligen det största som hänt sedan jag föddes. Jag ska nämligen bli, tamtaratam!, PAPPA! Oj.. Bara att skriva Pappa var ju det sjukaste jag gjort. Det där är ju namnet på min Pappa.. alltså han heter ju Sune men ordet Pappa har ju så stark anknytning till honom för mig så det ser ju helt sjukt ut i nån annan kontext än just när man pratar om honom. Men honom får jag prata om senare. Nu handlar det ju om mig, som kommer bli en honom. Alltså en pappa.. Pappa? Jag vet ju inte ens om man ska skriva det med stor bokstav. Jag vet ju faktiskt ingenting. Från att vi blev gravida har ju allt bara varit ord. Olika läskiga ord. Och en mage som har blivit större. Men det är ju inte bevis på nånting. Magar kan ju växa av alla olika anledningar. Till exempel av mat, och det äter hon ju mer än vanligt så det där att det växer känns ju rätt så naturligt…

Hur som helst så det jag vill komma till. Jag fixade till ett nytt stycke här för det blir så tjockt med text. Jag liksom bara skriver på. Men det är ju spännande att bara följa tankarna och låta allt skena iväg. Vi testar med det iaf och ser om det blir en hit. JO! Jag hade en poäng. Vi tar ett nytt stycke.

Magen växer och blir större och massa nya ord börjar flyga omkring i huvudet. Allt har varit som något som vi har hittat på. Som något man planerar inför men som om man kan avbryta det när som helst. Nu är det så att vi var på våran första föräldragrupp i onsdags. Det var verkligen jättekul. Att träffa massa andra spännande människor (med andra spännande menar jag att jag är spännande) som befinner sig i samma skede i livet.. typ. Vissa bodde i hus och verkade ha kommit ganska långt på olika sätt. Det är först efter den träffen som det började kännas verkligt. Jag kunde ta på det på ett annat sätt och när vi satt där så såg jag oss själva utifrån på ett helt nytt sätt. Jag såg mig och Madde, som ett par, som skulle ha barn. Det var nått nytt. Det kom upp nya saker för oss att prata om på kvällen. Nu har vi precis kommit hem från en profylax-kurs. Det var väl här det vände ordentligt. Jag sa tidigare att allt detta kring graviditeten bara har varit ord som flygit omkring. Orden förvandlades nu till olika former som man kunde ta på. Vända på och nästan röra vid. Jag har verkligen varit rädd för förlossningen innan. Sjukhus är liksom inte min favvoplats på jorden. Men nu börjar rädslan lägga sig. När man kan ta ner det där abstrakta från luften och leka med det istället så blir det inte lika farligt längre. Våran ledare på kursen hjälpte verkligen. Hon var underbar. Nu har jag börjat se min roll i det hela. Jag har fått en uppgift i det där abstrakta och jag vet nu hur jag kan bidra. Jag behöver inte stå där och vara rädd. För jag kan hjälpa till. Jag behöver inte stå där och vara rädd, och se Madde ha ont. Jag kan hjälpa henne. Det känns bra.

Jag tror jag avslutar mitt första blogg inlägg med ett nytt stycke. Jag har ingen aning om vad jag har skrivit. Det här kanske blir mitt enda inlägg. Kanske mitt första av många. Jag vågar inte lova nått. Det var iaf skönt att få ut några tankar. Vi får se vad som händer. Nästa vecka är det en ny föräldragruppsträff och sista profylaxkursen. Until then.