Då sitter man här som så många andra före mig. Har jag alltså startat en blogg. Man kan ju verkligen fundera på om man är gammal när man ens funderar på det sättet. Alla unga, coola människor har väl en blogg. Detta kanske kan utvecklas till en vlogg och då är man väl riktigt het.
Jamen vad an detta då? Vad har fått mig att tänka i bloggtankar? Planen är väl att jag ska kunna få ur mig lite tankar nu när det faktiskt börjar hända stora grejer i mitt liv. Sjukt stora grejer faktiskt. Förmodligen det största som hänt sedan jag föddes. Jag ska nämligen bli, tamtaratam!, PAPPA! Oj.. Bara att skriva Pappa var ju det sjukaste jag gjort. Det där är ju namnet på min Pappa.. alltså han heter ju Sune men ordet Pappa har ju så stark anknytning till honom för mig så det ser ju helt sjukt ut i nån annan kontext än just när man pratar om honom. Men honom får jag prata om senare. Nu handlar det ju om mig, som kommer bli en honom. Alltså en pappa.. Pappa? Jag vet ju inte ens om man ska skriva det med stor bokstav. Jag vet ju faktiskt ingenting. Från att vi blev gravida har ju allt bara varit ord. Olika läskiga ord. Och en mage som har blivit större. Men det är ju inte bevis på nånting. Magar kan ju växa av alla olika anledningar. Till exempel av mat, och det äter hon ju mer än vanligt så det där att det växer känns ju rätt så naturligt…
Hur som helst så det jag vill komma till. Jag fixade till ett nytt stycke här för det blir så tjockt med text. Jag liksom bara skriver på. Men det är ju spännande att bara följa tankarna och låta allt skena iväg. Vi testar med det iaf och ser om det blir en hit. JO! Jag hade en poäng. Vi tar ett nytt stycke.
Magen växer och blir större och massa nya ord börjar flyga omkring i huvudet. Allt har varit som något som vi har hittat på. Som något man planerar inför men som om man kan avbryta det när som helst. Nu är det så att vi var på våran första föräldragrupp i onsdags. Det var verkligen jättekul. Att träffa massa andra spännande människor (med andra spännande menar jag att jag är spännande) som befinner sig i samma skede i livet.. typ. Vissa bodde i hus och verkade ha kommit ganska långt på olika sätt. Det är först efter den träffen som det började kännas verkligt. Jag kunde ta på det på ett annat sätt och när vi satt där så såg jag oss själva utifrån på ett helt nytt sätt. Jag såg mig och Madde, som ett par, som skulle ha barn. Det var nått nytt. Det kom upp nya saker för oss att prata om på kvällen. Nu har vi precis kommit hem från en profylax-kurs. Det var väl här det vände ordentligt. Jag sa tidigare att allt detta kring graviditeten bara har varit ord som flygit omkring. Orden förvandlades nu till olika former som man kunde ta på. Vända på och nästan röra vid. Jag har verkligen varit rädd för förlossningen innan. Sjukhus är liksom inte min favvoplats på jorden. Men nu börjar rädslan lägga sig. När man kan ta ner det där abstrakta från luften och leka med det istället så blir det inte lika farligt längre. Våran ledare på kursen hjälpte verkligen. Hon var underbar. Nu har jag börjat se min roll i det hela. Jag har fått en uppgift i det där abstrakta och jag vet nu hur jag kan bidra. Jag behöver inte stå där och vara rädd. För jag kan hjälpa till. Jag behöver inte stå där och vara rädd, och se Madde ha ont. Jag kan hjälpa henne. Det känns bra.
Jag tror jag avslutar mitt första blogg inlägg med ett nytt stycke. Jag har ingen aning om vad jag har skrivit. Det här kanske blir mitt enda inlägg. Kanske mitt första av många. Jag vågar inte lova nått. Det var iaf skönt att få ut några tankar. Vi får se vad som händer. Nästa vecka är det en ny föräldragruppsträff och sista profylaxkursen. Until then.
Tomas Holmberg 