Dagen D

Hej igen. Jag är inte skitbra på att kontinuerligt uppdatera den här bloggen men jag kanske kommer in i det senare.

Hur som helst. Nu ska det va dags. Det är planerat till idag. Vi ska få barn idag. Det står så i min kalender. Planerad förlossning står det. Jag har verkligen varit helt säker på att det skulle bli tidigare. Säkert med flera dagar. Så igår började jag fundera lite mer. Att det kanske inte alls skulle bli tidigare. Och det verkar onekligen som den inte alls blir tidig. Det ser mer ut som att den kommer komma sent just nu. Det är ju lite taskigt sådär att kalla den för sen. Det är inte så stort spann som den har att vara i tid på. Jag menar den har legat i magen i 40 veckor nu och så ska den komma på EN utvald dag. Annars är den sen. Det är nog lite orättvist mot den kanske.

Men man känner sig allt ganska redo nu. Jag vill bara ha ut den. Lätt som en plätt kommer det att bli. Jag har verkligen laddat inför det här nu. Igår insåg jag även att jag inte hade en aning om hur det skulle bli när det väl satte igång. Då blev jag skitskraj igen. Och förstod att jag inte alls var redo. Man KAN ju inte vara redo. Det är väl det som är grejen. Hur ska man kunna vara redo för det här. Man kan förbereda sig. Och det har vi verkligen gjort. Vi är väl förberedda. Men inte alls redo.

Redo eller ej. Det närmar sig med stormsteg. Och jag längtar ordentligt nu.

A man called horse

För några år sedan såg jag en film med den titeln tillsamman med en kompis, Christian. Jag hade sett en humorstrip i tidningen Larson.
-“Horse, Is there a man called horse in here?” skrek en bartänder inne på en bar. Jag fattade inte den alls men en dag när jag var inne på en bensinmack så såg jag filmen i dvd-hyllan.   Jag vet fortfarande inte om jag fattar skämtet eller om jag gillade filmen. Jag var bara tvungen att se den. Det handlade om en soldat som började hänga med indianer. Väldigt mycket “Dansar med vargar” fast annorlunda. Han blev rätt bundis med dem har jag för mig och fick göra massa invigningsriter för att bli accepterad. Han blev upphängd i taket genom krokar i huden. Tydligen en omtalad scen som jag aldrig hört någon nämna. Men han blev iaf en del av indianfamiljen.

Det finns ju så många olika sätt att få in nya människor i sitt liv. Vänner kan man ju välja på många sätt. Man behöver ju inte hitta på massa prov för att folk ska bli accepterade. Eller vissa små prov tror jag att man gör för sig själv, testar nog människor och mäter dem på olika sätt. Och så väljer man de man gillar och fortsätter hänga med dem. Men vi kommer snart få en ny liten vän som vi inte alls har valt. Kan ju låta lite som att köpa grisen i säcken. Fast bäbisen i magen. Det är ju ett ganska stort prov bara att födas. Måste va helt förskräckligt att födas egentligen. Inte bekvämt på nått sätt. Och ut kommer en ny människa som vi ska umgås med, typ resten av våra liv.  Hoppas vi blir kompisar. Jag gillar kompisar.

Varje dag gör vi nått nytt som jag aldrig gjort förr. Man utforskar nya territorium. Vi har som jag skrev tidigare, skakat på barnvagnar.

Barnvagnar är nog det dyraste som finns i hela världen. Vi hittade en bra på internet som vi beställde istället. Det är ju så mycket man ska oroa sig för också. Klämrisk och dåliga bromsar och hjul och allt. Hoppas Bullen kommer gilla den iaf. Bullen är för övrigt arbetsnamnet. Vi vet ju inte om det blir en pojke eller flicka så Bullen passar bra tycker jag. A bun called buns!

Det var mitt fel.. och jag är sjukt stolt!

Den här bilden togs 25e Oktober 2010. Det var en måndag. Vi fick skrapa rutorna på mina föräldrars bil när vi skulle åka till sjukhuset tidigt på morgonen. Det var nått som levde i Maddes mage. Jag förstod inte alls vad som hände. Jag visste ju vad som hände men jag förstod det inte. Idag är vi i vecka 32. Det går fort.