Inspiration

Jag har så otroligt roligt. Fantastiska saker har hänt. Jag har varje dag blivit totalt bombarderad av intryck. Jag har aldrig känt mig så inspirerad som nu. Men jag har inte haft tid att bearbeta alla intryck. Jag har tänkt att jag måste skriva av mig allt. Flera gången har jag satt mig ner och börjat skriva en mening men det har varit för mycket att skriva om. Vart ska jag börja?

Här om dagen sträckte Tove upp handen och vinkade. Hon vinkade överallt. Lite som en kom hit rörelse. Hon tittade med stora ögon på handen. Som om den lydde henne. Hon vinkade till mig, till soffan. Hon vinkade bakom huvudet och på sina ben. Hon vinkade överallt. Jag hade vinkat till henne. Hon kanske svarade.

Vi har flyttat till Kasernhöjden. Det är fantastiskt. Jag satt högst uppe i vårat torn(!) idag och läste. Sneglade ut över skogen som börjar bli höst på riktigt nu.

Jag ska berätta mer snart. Det tar lite tid att samla sig. Jag har varit Pappa i lite mer än 6 månader nu.

Nu är hon här!

Madde hade haft värkar hela söndagsnatten så vi var säkra på att det var dags. Vi gjorde oss i ordning för att åka in till förlossningen runt sju på morgonen. Men sen helt plötsligt avtog värkarna. Skit då. Vi hade redan gått över tiden med 12 dagar då och tyckte liksom att det började bli dags. Så måndagen gick åt till att gå på promenad och vila. Natten hade ju vart ganska intensiv.

Promenad

Kvällen kom och där med värkarna. Ja jag ska försöka skynda på det här. Värkar hela natten, men det här gången slutade de inte. Vi åkte in till förlossningen vid 10:30 på tisdagen.

Lustgas

Vi fick ordning på lustgasen.

Berg och dalbana

CTG-monitorn såg ut så här. Madde hade förskräckligt ont och jag kramade hennes bäcken som en galning för att lindra smärtorna.

Sköna avslappning

Sen äntligen kom narkosläkaren med epiduralbedövningen. Det var fantastiskt. Madde kunde börja slappna av ordentligt och vi kunde fokusera på vad som komma skall. Alltså man kan ju berätta hur mycket som helst om förlossningen. Det var hemskt, läskigt, smärtsamt, spännande, fantastiskt, roligt. Man kan nog inte täcka in alla känslor i ord. Klyscha men sant! Men så kommer det man har kämpat för.

10 minuter gammal

Helt plötsligt kommer den här saken. Jag måste inleda med att säga att det var helt fantastiskt. Alltså det spelar nog ingen roll egentligen hur det går till men när ett barn föds och man hör de första skriken så brister nog vilken känslokall mördare som helst. Det är fantastiskt. Det är verkligen något av det mest känslofulla som kan hända. Men man hade liksom av någon anledning intalat sig att man skulle känna igen den där lilla krabaten som kommer ut. Man är ju ganska van vid magen som har vuxit i nio månader och lärt känna den så man är så säker på att den lilla som kommer ut är någon man känner. Men nej. Du har ingen aning om vem det är. Det är ju en vitt främmande bebis. Det är vackert som fan men när det har lagt sig börjar andra tankar bubbla upp till ytan.

Pappa-blues

Man har hört talas om mamma-blues, eller tre-dagars-blues. Alltså alla hormoner som lämnar mamman kan påverka henne psykiskt och vissa kan få allvarliga psykoser av det. Riktigt läskigt. Vi var förberedda på att det kunde hända. Vi hade pratat om vad vi skulle göra om Madde kände sig nere. Men det hade aldrig funnits i mitt huvud hur jag skulle känna efteråt.

Jag blev livrädd och smått panikslagen dagen efter. Vem var det som låg och skrek? Kommer det aldrig vara bara jag och Madde längre. Det gjorde så ont och det kändes som jag hade förlorat Madde. Det är nån annan, helt främmande person som bara kommer och kräver en massa. Jag började tveka på allt. Om jag säger så här. Innan vi fick barn och dagarna innan förlossningen längtade jag verkligen efter vårt barn. Men så helt plötsligt visste jag inte alls om jag ville ha barn. Hon låg där och skrek och den enda anledningen till att man tog hand om henne var för att man inte kunde låta ett oskyldigt litet barn bara ligga där. Bara medmänsklighet men inget annat. Men det är ju inte så konstigt alls.

De flesta relationer i sitt liv bygger man ju på samtal eller liknande. Här kommer det en helt främmande person som man inte alls kan prata med och så ska man bara älska den från första sekunden. Och gissa om det kändes fel att känna såhär. Madde var verkligen toppen. Jag kunde berätta för henne och vi pratade om det och hur jag kände och hon bara lyssnade. Och lämnade mig inte. Vi hade fått ett barn men vi fick inte låta det skilja oss. För mig kändes det som en stor tegelvägg mellan mig och Madde. Det var nog det också att jag var helt oförberedd på det här. Att det kunde komma sådana här känslor. Och jag gick och undrade när jag skulle älska mitt barn.

Men vi bestämde oss för att vi skulle fixa det här. Att vi skulle vara vi, alla tre. Vi har nu varit hemma i några dagar. Den där tegelväggen som stod mellan mig och Madde den första dagen har liksom lösts upp och förvandlats till klister. En seg, trögflytande massa som snarare drar mig och Madde hårdare ihop. Som vägrar släppa oss. Det är våran dotter som är vårt murbruk intill oss.

Det är nånting som har smugit sig på mig.

Händer

Jag känner det i nacken tror jag.

Sover

Det har verkligen överrumplat mig.

Vaken

Kastat sig på mig och håller mig fast.

Hon heter Tove.

Kärlek

Jag är kär!

How do you measure a year?

“Five hundred twenty-five thousand, six hundred minutes. How do you measure a year.” Så sjunger de i musikalen RENT. Det är alltså så många minuter det går på ett år. Och det är inte skitlångt ifrån det som vi har varit gravida. Jag kan säga så här långt att tiden har gått väldigt snabbt. Men så är det ju ofta när man tittar tillbaka på saker. Vi har också snart gått över tiden med 12 dagar. Det finns olika sätt att mäta tid. Uppfattad tid och tid på klockan. Tid på klockan är väldigt objektivt. Det har man ju framför sig och det går att räkna. Men det är stor skillnad på en minut och en minut. När det gäller hur man uppfattar en minut så är det väldigt stor skillnad. En minut i en bra film kan försvinna hur snabbt som helst. Men att gå och vänta på något. Som borde komma. När som helst. Men man har ingen aning om när. Det tar otroligt lång tid. Och det är otroligt ansträngande på nått sätt. Man vet att det kan vara dags vilken sekund som helst men så kommer det aldrig. Det här är ju en väl beprövad tortyrmetod. Man blir helt väck.  Man blir liksom lite handlingsförlamad.

Där slutar jag klaga. Nu är det bra. Nu har jag fått ur mig lite. Vi mår toppen. Vi längtar jättemycket efter vårat barn. Men det är fortfarande helt skitsvårt att visualisera. Jag kan inte för min värld se framför mig hur det kommer vara på förlossningen. Vi har flyttat fram den beräknade förlossningsdagen till 7e April. Det blir lättare att vänta då. 24e Mars känns inte så aktuellt längre. Been there, done that. Det var som vilken dag som helst visade det sig. Nu siktar vi framåt.

Jag har lagt in en ny kontakt i min adressbok. Den heter Bullen. Just nu har den bara det namnet. jag skulle kunna lägga till Holmberg som efternamn. Det kan va fint. Den har en födelsedag också som jag flyttar fram ibland också. Det ska bli spännande att se vilken födelsedag den får. Jag är säker på att det kommer bli en jättebra dag. En dag som vi kan se fram emot och längta efter ihop. En dag som vi vet när den är.

Dagen D

Hej igen. Jag är inte skitbra på att kontinuerligt uppdatera den här bloggen men jag kanske kommer in i det senare.

Hur som helst. Nu ska det va dags. Det är planerat till idag. Vi ska få barn idag. Det står så i min kalender. Planerad förlossning står det. Jag har verkligen varit helt säker på att det skulle bli tidigare. Säkert med flera dagar. Så igår började jag fundera lite mer. Att det kanske inte alls skulle bli tidigare. Och det verkar onekligen som den inte alls blir tidig. Det ser mer ut som att den kommer komma sent just nu. Det är ju lite taskigt sådär att kalla den för sen. Det är inte så stort spann som den har att vara i tid på. Jag menar den har legat i magen i 40 veckor nu och så ska den komma på EN utvald dag. Annars är den sen. Det är nog lite orättvist mot den kanske.

Men man känner sig allt ganska redo nu. Jag vill bara ha ut den. Lätt som en plätt kommer det att bli. Jag har verkligen laddat inför det här nu. Igår insåg jag även att jag inte hade en aning om hur det skulle bli när det väl satte igång. Då blev jag skitskraj igen. Och förstod att jag inte alls var redo. Man KAN ju inte vara redo. Det är väl det som är grejen. Hur ska man kunna vara redo för det här. Man kan förbereda sig. Och det har vi verkligen gjort. Vi är väl förberedda. Men inte alls redo.

Redo eller ej. Det närmar sig med stormsteg. Och jag längtar ordentligt nu.

Best actor in a supporting role

Det är snart dags för Oscarsgalan. Förr brukade vi alltid sitta ett gäng och gissa vem som skulle vinna i olika kategorier och äta massa gott. Nu har det inte blivit av på några år då folk har jobbat och haft andra hinder. Jag vet inte om jag kommer kunna titta på det i år heller. Får väl kolla på sammanfattningen.

Men såhär i barnfödartider har jag börjat fundera på en annan sak. Jag har ju onekligen haft huvudrollen i mitt eget liv. Det har handlat om mig och det har varit väldigt trevligt så här långt. Som en sån där härlig film man inte vill ska ta slut. Men jag har även börjat fundera på de olika birollerna i mitt liv. Och biroll är verkligen inte illa. Det kanske låter som nått mindre viktigt men det är de absolut viktigaste rollerna. Det är de roller som lyfter huvudkaraktären. En huvudrollsinnehavare kan i vissa fall vara ganska ointressant men filmen blir strålande i och med birollsinnehavarna. Det kan vara väldigt krävande att ha en biroll. Vissa biroller kanske får offra mer än andra. Min mamma och pappa är ju lysande exempel på bra biroller. De måste ju ha lagt väldigt mycket åt sidan på grund av mig och mina bröder. Jag menar de lär ju ha huvudrollen i sina liv. Eller är det så att det ändras? Kommer jag liksom lämna över staffettpinnen nu? Kommer kamerorna riktas mot min son eller dotter nu? Det kanske är som den där filmen Chiefs. Den handlar om en familj där man får följa olika polismästare i olika generationer i familjen. En blir äldre och en annan tar över på polishuset och så är liksom kameran kvar på polishuset medans den förra går hem. Vad händer med den äldre då? Man får ju bara se honom på några familjemiddagar. Är inte han viktig längre? 

Jag vet inte hur jag vill ha det men jag kan inte sluta fundera på det. Är det så att jag blir så ointressant i mitt eget liv att någon annan tar över. Jag kanske inte blir ointressant men någon annan kanske blir intressantare. Jag har ju aldrig tagit in en ny skådis på det här viset. Jag har inte läst nån CV. Ingen provfilmning. Jag bygger allt på mina egna meriter. Och Maddes. Det skulle kunna betyda att vi får ett hjulbent litet monster med stjärthaka, som springer omkring och dricker ur vattenpölar och äter blomjord. hmmm. Provfilmning kanske inte hade vart en så dum idé ändå.

Detta tål att funderas mer på. Vi satt och snackade med några från vår föräldragrupp. Vi kom fram till att när man var liten så hade ens föräldrar all koll i världen. De visste allt. De hade full koll liksom. Men jag är ju lika gammal nu som de va när de fick barn. Jag har noll koll… Man lär känna sina föräldrar lite bättre såhär igenom sig själv. Och långsamt börjar de där som varit birollinnehavare och föräldrar långsamt men säkert utvecklas inne i mitt huvud. De får fler dimensioner. Som liten är man ganska naiv. Man ser inte så mycket omkring sig. Saker bara fungerar. Saker rör sig framåt. Saker hänger ihop och man kan fråga om allt och få svar. Men det blir allt tydligare och tydligare. Allt fungerar inte bara. Allt hänger inte bara ihop. Det finns inte bara en massa svar. Det är ju en massa viktiga biroller som driver handligen framåt. Otroligt viktiga biroller som stöttar en. Ska man få en oscar nångång ska man nog se till att tacka sina medspelare också. Vilket många gör. I want to thank the academy. Thank you mom and dad!

Vad gör du nu för tiden?

Varför hör du aldrig av dig? Jag kan verkligen inte låta bli att säga, eller sjunga, så när någon öppnar med den frasen. Jo det var kanske ett tag sen jag skrev. Men jag hade ju knappt börjat så då borde det inte räknas som att det va länge sen. Om man knappt känner varandra liksom. Ja vad gör jag nu? Det har hänt mycket. Jag lagar fortfarande omelett faktiskt. Men den här gången har jag sparris i. Sjukt gott. Men pannan hann bli alldeles för varm medan jag skrev det där så nu måste den svalna lite. Låg värme är ju hemligheten bakom en bra omelett. Sen kan den bara puttra på och den färska sparrisen tillagas perfekt i pannan om man lägger på dem samtidigt.

Våran lilla bebis börjar också bli färdiglagad nu. Haha. Den du.. Vem du nu är. Blev plötsligt varse om att jag faktiskt skriver till någon. Det känns faktiskt lite enklare att skriva om man vet att någon läser det tycker jag. Man kan dela med sig till någon. Att skriva dagbok har aldrig varit aktuellt. Den FÅR ju ingen läsa så det känns ju helt fel forum liksom. JO! Jag kommer av mig tror jag.

Och det där med stycken. Jag lyckades iaf komma in på bebis i magen via omelett en gång till. Bra metafor det där. Lite krystat kanske. Jo men det närmar sig ju faktiskt med stormsteg. Jag känner mig betydligt mycket mer självsäker nu när det gäller förlossningen än jag gjorde tidigare. Vi har gått klart profylax-kursen och vi har vart på föräldragrupp några gånger och kunnat snacka av sig med andra blivande pappaor och mammor. Vi skulle ut och äta sist vi träffades. Vi skulle bli 14 stycken. Vi blev fyra. Men sen kom ett par till så vi blev iaf sex stycken vid bordet. Kändes nästan lite pinsamt men personalen på restaurangen verkade fatta när de förstod att det var ett gäng blivande föräldrar som skulle äta. De andra är och föder, sa vi bara så då var det ingen fara.

Varje kväll nyper jag Madde i armen och hon ska andas så lugnt hon kan för att blockera smärtan. Hon är jätteduktigt och ser ut som en ful nörd i ansiktet, precis som profylax-ledaren lärt oss.

Nu ska jag äta min omelett med sparris. Jag har tjuvsmakat lite på den. Aningen mycket salt kan jag tycka men det där med mått och dosering får jag ta upp nästa gång.

Until then!

Låg värme är hemligheten

Omelett är inte helt enkelt att laga. Det kan ofta sluta som någon form av äggröra. Men allt handlar om värmen. Omelett ska tillagas på låg värme. Och ta tid på dig.

På låg värme, länge. 40 veckor på låg värme. Magen reglerar själv värmen hos barnet har jag hört. Jag har iaf upptäckt att Maddes mage ibland är kallare än övriga Madde. Man ska inte bada bastu heller när man är gravid läste vi i nån bok.

40 veckor är hur länge som helst. Ändå känns som det var igår, när jag kom hem från Stockholm och Madde sa, -Jo du jag tog ett graviditetstest förut… Jag visste precis vad hon menade. Allt som har hänt har bara flugit förbi. Det är lite skrämmande och kittlande på samma gång. Jag önskar ibland att jag kunde hålla tag i nuet och bara stanna där. Verkligen suga in allt som finns och liksom gå vidare när jag känner att jag är redo. Jag längtar efter vårt barn men jag vill inte bara hoppas dit heller. “Plötsligt är barnen gamla” säger alla föräldrar. Jag kommer nog inte va det minsta annorlunda vad gäller den saken. Då gäller det väl att få tiden att gå så långsamt som möjligt. Att ständigt variera sig och hitta på nya saker så att man kan skilja på alla delar i sitt liv. Om vi gör samma sak varje dag så måste det ju omöjligt att urskilja vad som hände när och allt flyter ihop till en enda period. Jag är lite rädd för tiden. Den är så oförlåtlig och definitiv. Men det gäller väl i så fall att mata tiden med så mycket som möjligt så den blir mätt. Och när man ser tillbaka på tiden som en lång orm så kan man läsa alla små kurvor och hålor på skinnet av den. Hoppas min orm blir fet som en anakonda och att den ligger och smälter maten länge länge.

A man called horse

För några år sedan såg jag en film med den titeln tillsamman med en kompis, Christian. Jag hade sett en humorstrip i tidningen Larson.
-“Horse, Is there a man called horse in here?” skrek en bartänder inne på en bar. Jag fattade inte den alls men en dag när jag var inne på en bensinmack så såg jag filmen i dvd-hyllan.   Jag vet fortfarande inte om jag fattar skämtet eller om jag gillade filmen. Jag var bara tvungen att se den. Det handlade om en soldat som började hänga med indianer. Väldigt mycket “Dansar med vargar” fast annorlunda. Han blev rätt bundis med dem har jag för mig och fick göra massa invigningsriter för att bli accepterad. Han blev upphängd i taket genom krokar i huden. Tydligen en omtalad scen som jag aldrig hört någon nämna. Men han blev iaf en del av indianfamiljen.

Det finns ju så många olika sätt att få in nya människor i sitt liv. Vänner kan man ju välja på många sätt. Man behöver ju inte hitta på massa prov för att folk ska bli accepterade. Eller vissa små prov tror jag att man gör för sig själv, testar nog människor och mäter dem på olika sätt. Och så väljer man de man gillar och fortsätter hänga med dem. Men vi kommer snart få en ny liten vän som vi inte alls har valt. Kan ju låta lite som att köpa grisen i säcken. Fast bäbisen i magen. Det är ju ett ganska stort prov bara att födas. Måste va helt förskräckligt att födas egentligen. Inte bekvämt på nått sätt. Och ut kommer en ny människa som vi ska umgås med, typ resten av våra liv.  Hoppas vi blir kompisar. Jag gillar kompisar.

Varje dag gör vi nått nytt som jag aldrig gjort förr. Man utforskar nya territorium. Vi har som jag skrev tidigare, skakat på barnvagnar.

Barnvagnar är nog det dyraste som finns i hela världen. Vi hittade en bra på internet som vi beställde istället. Det är ju så mycket man ska oroa sig för också. Klämrisk och dåliga bromsar och hjul och allt. Hoppas Bullen kommer gilla den iaf. Bullen är för övrigt arbetsnamnet. Vi vet ju inte om det blir en pojke eller flicka så Bullen passar bra tycker jag. A bun called buns!

en blogg är en blogg är en blogg

Ska man kalle en blogg något? Jag funderade på om man ska liksom lägga sig själv i nån sorts kategori och bara skriva om vissa saker. Men jag vill nog inte begränsa mig. Pappaperspektivet. Det har ju ganska bra gung i sig. Pappaperspektivet. Det skulle kunna va namnet på manliga varianten av Feministiskt Initiativ. Jag tror jag lämnar den idén direkt.

Jag och Madde ska iväg och skaka på en barnvagn. Ja vi läste nånstans att när man kollar på en barnvagn så ska man ruska ordentligt i den. Se så att den håller för alla underlag. Vi kommer se helt galna ut. När jag var liten och provade skor så sprang jag alltid runt i hela affären för att se om skorna “funkade”. Jag ska nog springa en vända med barnvagnen. Liksom verkligen gå lös på den. Skrika “JORDBÄVNING” och bara ruska. Då vet man ju iaf vad den går för.

Det var mitt fel.. och jag är sjukt stolt!

Den här bilden togs 25e Oktober 2010. Det var en måndag. Vi fick skrapa rutorna på mina föräldrars bil när vi skulle åka till sjukhuset tidigt på morgonen. Det var nått som levde i Maddes mage. Jag förstod inte alls vad som hände. Jag visste ju vad som hände men jag förstod det inte. Idag är vi i vecka 32. Det går fort.

Jag tänkte att..

jag skulle fortsätta ganska direkt med att slänga upp ett kortare inlägg. Om jag bara skriver om stora saker så känns det som inläggen måste bli bättre eller bräcka varandra på nått sätt. Så detta inlägg är enbart till för att jag ska kunna göra obetydliga inlägg. Småsaker man tänker på eller nån bild bara.

Nu sitter Madde i soffan och ser på “på spåret”. Hon kan en del av svaren. Jag blir imponerad ändå.

Jaha. Då var det dags!

Då sitter man här som så många andra före mig. Har jag alltså startat en blogg. Man kan ju verkligen fundera på om man är gammal när man ens funderar på det sättet. Alla unga, coola människor har väl en blogg. Detta kanske kan utvecklas till en vlogg och då är man väl riktigt het.

Jamen vad an detta då? Vad har fått mig att tänka i bloggtankar? Planen är väl att jag ska kunna få ur mig lite tankar nu när det faktiskt börjar hända stora grejer i mitt liv. Sjukt stora grejer faktiskt. Förmodligen det största som hänt sedan jag föddes. Jag ska nämligen bli, tamtaratam!, PAPPA! Oj.. Bara att skriva Pappa var ju det sjukaste jag gjort. Det där är ju namnet på min Pappa.. alltså han heter ju Sune men ordet Pappa har ju så stark anknytning till honom för mig så det ser ju helt sjukt ut i nån annan kontext än just när man pratar om honom. Men honom får jag prata om senare. Nu handlar det ju om mig, som kommer bli en honom. Alltså en pappa.. Pappa? Jag vet ju inte ens om man ska skriva det med stor bokstav. Jag vet ju faktiskt ingenting. Från att vi blev gravida har ju allt bara varit ord. Olika läskiga ord. Och en mage som har blivit större. Men det är ju inte bevis på nånting. Magar kan ju växa av alla olika anledningar. Till exempel av mat, och det äter hon ju mer än vanligt så det där att det växer känns ju rätt så naturligt…

Hur som helst så det jag vill komma till. Jag fixade till ett nytt stycke här för det blir så tjockt med text. Jag liksom bara skriver på. Men det är ju spännande att bara följa tankarna och låta allt skena iväg. Vi testar med det iaf och ser om det blir en hit. JO! Jag hade en poäng. Vi tar ett nytt stycke.

Magen växer och blir större och massa nya ord börjar flyga omkring i huvudet. Allt har varit som något som vi har hittat på. Som något man planerar inför men som om man kan avbryta det när som helst. Nu är det så att vi var på våran första föräldragrupp i onsdags. Det var verkligen jättekul. Att träffa massa andra spännande människor (med andra spännande menar jag att jag är spännande) som befinner sig i samma skede i livet.. typ. Vissa bodde i hus och verkade ha kommit ganska långt på olika sätt. Det är först efter den träffen som det började kännas verkligt. Jag kunde ta på det på ett annat sätt och när vi satt där så såg jag oss själva utifrån på ett helt nytt sätt. Jag såg mig och Madde, som ett par, som skulle ha barn. Det var nått nytt. Det kom upp nya saker för oss att prata om på kvällen. Nu har vi precis kommit hem från en profylax-kurs. Det var väl här det vände ordentligt. Jag sa tidigare att allt detta kring graviditeten bara har varit ord som flygit omkring. Orden förvandlades nu till olika former som man kunde ta på. Vända på och nästan röra vid. Jag har verkligen varit rädd för förlossningen innan. Sjukhus är liksom inte min favvoplats på jorden. Men nu börjar rädslan lägga sig. När man kan ta ner det där abstrakta från luften och leka med det istället så blir det inte lika farligt längre. Våran ledare på kursen hjälpte verkligen. Hon var underbar. Nu har jag börjat se min roll i det hela. Jag har fått en uppgift i det där abstrakta och jag vet nu hur jag kan bidra. Jag behöver inte stå där och vara rädd. För jag kan hjälpa till. Jag behöver inte stå där och vara rädd, och se Madde ha ont. Jag kan hjälpa henne. Det känns bra.

Jag tror jag avslutar mitt första blogg inlägg med ett nytt stycke. Jag har ingen aning om vad jag har skrivit. Det här kanske blir mitt enda inlägg. Kanske mitt första av många. Jag vågar inte lova nått. Det var iaf skönt att få ut några tankar. Vi får se vad som händer. Nästa vecka är det en ny föräldragruppsträff och sista profylaxkursen. Until then.